Talade med polisen i dag. Dom ringde angående min olycka, ville höra min version! Jag fick också veta att bilisten som gjorde en U-sväng, körde en bil med körförbud samt avek från olycksplatsen ansågs skyldig till olyckan! Det känns ju alltid skönt att få skylla på nån annan ... eller hur!

Nu till själva saken! Polismannen sa att i mitt fall handlade det om att vara på precis fel plats, vid precis fel ögonblick! Hörde ni? Ordet ögonblick! Jag tänkte uppehålla mig en stund kring detta lilla ord och jämföra det med den byråkrati som man måste genomgå efter just detta lilla ögonblick! Låt säga att själva kraschen tar någon sekund. När du sedan återvänder hem till din trygga boning efter en viss tid på sjukhus börjar nästa trauma, nämligen pappersexercis och telefonterror! Du ska ringa alla dina försäkringsbolag och anmäla skadan, du ska tillsammans med chefen fylla i massa blanketter för att om möjligt få ut lite ersättning från ditt arbete, Polisen ska ha in en rapport. 2 dagar senare dimper det ner en massa blanketter i brevlådan som du grundligt ska fylla i för att om möjligt få ut den ersättning som du är värd, Inte nog med detta. När försäkringsbolagen har fått in dina blanketter vill dom ändå höra din version på telefon, en gång till. Sen ska det skickas besiktningsman för att kolla mc´n, du ska skicka in dina trasiga kläder på värdering, Nästa dag ringer personskadeavdelningen och vill att du ska skicka in journalkopior från sjukhuset, dom vill också höra din version (en gång till ... puh). Och så här fortsätter det!!

Snacka om motpol!

Olyckan var ett ögonblicksverk ... resten en evighet!

Min slutsats lyder:

"Jag vill inte krocka igen" (konstigt va!!?)

__________________

*Daniel Alnervik*